Efter 11 veckor i Ghana – Känslan av att komma hem

Det är alltid svårt att föreställa sig att lämna en by som efter 11 veckor har hunnit bli ett hem.

Jag hade sett den lilla gråa bilen komma många gånger nu. Varje gång hade den lämnat med någon av de 31 volontärer som kommit och gått under min tid här. 31 hejdå senare, och plötsligt var det min tur. Jag hade precis vinkat av och kramat om några spelare som kom till volontärhuset för att säga ett sista hejdå. Jag visste att dagen var här.

Några timmar senare färdas jag i hög fart genom byarna. Lika fort som husen fladdrar förbi utanför fönstret i en kakafoni av färger, flyger tankar och intryck genom mitt huvud. Samtidigt som jag upplever allt omkring mig en sista gång har bearbetningsprocessen påbörjats. Jag har verkligen varit med om detta.

“Detta” som förenklat omfattar 11 veckors volontärarbete i Ghana, men som fortfarande är svårt att definiera på ett mer rättvist sätt som kan rymma allt som hänt både i mig och runtomkring mig.

På planet mellan Accra (Ghana) och Amsterdam försökte jag tvinga ögonen och huvudet att slockna för att få några timmars sömn. En uppgift lättare sagt än gjord. Tankarna fortsatte snurra vilt i takt med propellermotorerna.

Mellanlandningen i Amsterdam gick bra, och först när jag placerat mig på planet mot Stockholm började orden äntligen komma tillbaka till mig. Jag började fånga in och skriva ner de många tankar som kom upp. Melinda, som under hela resan hjälpt mig med att dokumentera och sprida arbetet, hade förberett frågor som hjälp för att jag skulle få reflektera över resan. Över allt det genomslag som varit på plats. Över att jag uppfyllt min dröm, och mer därtill.

…

Med fötterna på svensk mark plingar telefonen snabbt till. Första meddelandet är ett besked om att vara med i Förebildspodden, en av de vid tillfället mest lyssnades podcasten i Sverige. Samtidigt som fötterna rör sig mot utgången börjar det gå upp för mig att genomslaget har skett även här i Sverige

När blicken möter bror och far i ankomsthallen låter sig inte tårarna vänta. Jag gråter, för att sekunden senare snabbt samla mig igen, torka blicken klar så jag kan se ordentligt. Mormor har gjort en fantastisk välkomstskylt. När jag går in på toaletten spritter det i kroppen . Jag inser att jag för första gånge på 11 veckor kan dricka vattnet direkt från kranen. Nu är jag hemma igen!

…

Från Stockholm till Flen är det ca 1,5 timme. Under den tiden ringde jag runt för att höra med vänner om man möjligtvis kunde få mat någonstans. Det var svårt – vad det verkade var ingen intresserad av min självmanta inbjudan. Istället hamnar vi på MAX för hamburgare. Ännu en glömd lyx som gör sig påmind.

När jag kommer till parkeringen hemma hos mamma i Flen dras blicken mot en folkmassa utanför en samlingslokal, men uppmärksamheten riktas snabbt vidare. Tänkte inte mer på det förrän jag insåg att folkmassan var bekant. Mamma hade förberett ett överrasknings-välkomnade. Där stod vännerna och familjen som jag saknat så enormt mycket.

Den långa färden och uteblivna sömnen som satt sig i kroppen spelade plötsligt ingen som helst roll. Att få krama alla, ta en ordentlig dusch, och sen spenderar resten av kvällen med att få berätta om mitt äventyr var verkligen så fint. På tv-skärmen rullade bilder från resan tillsammans med ett quiz som mamma hade förberett. Det blev en sån där stund jag alltid kommer minnas – hjärtat var fullt. Omringad av människorna jag älskar mest av allt sjönk det till slut in: Jag var hemma igen.

Mer än en tår fälldes när vi äntligen återförenades igen.